Kapitel 7

                                                            

     7

           

Allra första gången jag kände ångesten pressa, karva och mala riktigt illa i mig, så att jag kväljdes och nästan kräktes var jag kanske fyra år, som mest. Jag stod i lilla matsalen och sa till mamma att jag skulle hjälpa henne, för hon hade just klagat över att hon hade så mycket att göra. Då stack hon gång på gång ett hårt pekfinger in i mitt mellangärde medan hon skrattade högt och sa:

-  Du! Som är så liten! Ska du hjälpa mig? Det tror du… Du kan ju ingenting!

Det var då jag första gången sjönk ner i en totalt bottenlös ångestbrunn. Nästan förintad kämpade jag i den, halvkvävd av märta. Jag gallskrek och försökte samtidigt förklara varför jag gjorde det. Att hennes ord och finger rivit upp ett fruktansvärt sår inuti mig.

- Det är ditt fel att jag känner så här hemskt! försökte jag få henne att fatta att jag sa, när hon först skrattade och därpå med miner och åtbörder förfasade sig över mitt hemska skrikande.

 Men hon vände sig högdraget bort, sa:

- Det var det värsta illvett jag någonsin sett…

Därpå gick hon ut i köket. Drog igen dörren, stod sedan en stund och såg på mig genom en smal springa. Jag tittade tillbaka in i det stirrande ögat där. Så främmande och hårt,  iakttagande. Sedan stängde hon dörren med en bestämd liten smäll. Mitt skrik mattades efter en stund.

Jag kände efterdyningarna av något fasansfullt inom mig. Hade blivit hemsk.

Nästa gång låg nog i tiden ganska nära det där första ångestutbrottet. Vansinnesgenombrottet, skulle väl en och annan ängslig psykiater kalla det. Vid det tillfället hörde jag från mitt rum mammas och pappas upprörda röster från köket. Skulle till dem, gick genom lilla matsalen. Hade aldrig hört dem gräla förut. Blev mycket rädd. Gick i stället ut i den vinterkalla tamburen, smög vidare in i stora matsalens iskyla och ställde mig där steldarrande att lyssna till de hemska orden.

Som visst gick ut på att mamma klagade över att pappa hade druckit kvällen innan då de varit bortbjudna. Han röt till svar något om att det fanns det som var värre än groggar.  Fortsatte ryta om att hon skulle tänka på varför han drack. Hon som kom från Fällan skulle förresten aldrig förhäva sig.     

Mamma hade börjat snyfta så fort pappa höjde rösten - sa att jag var där inne, han måste vara tyst. En dörr stängdes. Han hade gått. Mamma ropade på mig, och jag fick komma in i köksvärmen och trösta henne.

Min storasyster syntes aldrig till vid sådana här tillfällen, var visst inte hemma då. Kanske var hon i skolan.

 En gång under den tid min mörkrädsla var som allra värst fick jag ligga jämte henne i sängen mitt emot min. Inte så nära att hon rörde mig, men i alla fall. Det verkade som om hon nästan begrep hur hemskt jag hade det.

Under en period gick hon då i sömnen. En gång såg jag henne ta sig upp ur bädden med stelt stirrande ögon och gå till dörröppningen in mot mammas och pappas sängkammare där hon ställde sig och bytte några ord med dem. När mamma sa till henne att hon skulle gå och lägga sig igen gjorde hon genast det. Till synes oberörd sov hon sedan vidare.

Jag blev upprörd, men fick genast förklarat för mig vad det handlade om och kände mig inte rädd för att Ullas spöklika sömngångarjag skulle återkomma.

Nej, det var som om min oro kom från ett inre mörkrum som ingen kunde eller ville dela med mig. Vars dörr okontrollerbart gled upp ibland.

Dagarna gled vanligen fram i en omväxlande och för det mesta glad tillvaro där de tråkiga och ängsliga stunderna lätt försköts till bakgrundens gömslen. För dem fann jag också tröst hos många underbara och med sig själva oändligt generösa tanter som fanns i den omedelbara omgivningen: när vi var små sände mamma allt som oftast in Ulla och mig till Signe och Ellen Hellström i grannhuset. Man kan säga att vi till mitten av 40-talet hade vårt andra hem där, för hos dem fanns vår trygga punkt när det blev för hetsigt att vara barn hemma i köks- och baksidesregionerna.

Vi hoppade bara över bäcken på lättaste stället en bit från köksbrunnen och genade springande över gärdet till deras bakdörr, som skuggades av en jättelik kastanj till vårdträd. Så var vi där.

När det var den tiden plockade vi massor med  brunblänkande kastanjer från marken, de fick fungera som ställföreträdande varor när vi lekte affär. En del trädde vi på tråd till smycken.

Till vänster om uthuset fanns ett par farligt intressanta bikupor. Jag undvek att gå alltför nära sedan jag en gång blivit stungen av surrfäna vid ingångshålet. När den utspökade Ellen smackande skördade söt smet från stora klibbiga honungskakesjok stod jag på lite håll, vid Ullas sida någon gång, en annan gång vid Monas, och följde med spänt intresse hennes förehavanden.

Det hände att en ny drottning ville koras och därför  gav sig iväg med svärmiskt närgångna hovbin. Då jagade vi runt och hjälpte till att hålla reda på vart de tog vägen. Svärmens upprörda brumsurrekonsert avslöjade dem alltid. Varnande rop fick folk i närliggande bostadshus att stänga fönster och dörrar.

Ellen själv - något tungfotad - kom så småningom rusande med stege och hov i händerna, iförd nätmössan och skörderocken. En gång slog de virrande bina sig ner i vårt plommonträd, nära källarhörnet, och hovades in av pappa som rustat sig med långskaftat redskap. Han och mamma var mycket glada för att det hetlevrade följet inte fått för sig att surra in i matsalen, innan fönstren hann stängas. För där satt gästerna just till bords.

Att komma till fastrarna på Ryalyckan, tant Hulda på Fransabo, moster Anna på Hagen och Maria Lund, som vi kallade tant Maja, var också ett spännande äventyr. Ja, det fanns ännu fler goda tanter i min barndomsvärld. Jag kan knappt räkna dem alla. Där uppträdde även hyggliga farbröder som jag återkommer till i andra delen.

Emellanåt dök det upp elaka typer också. En som var riktigt otrevlig skulle nog helst vilja att jag i detta sammanhang glömde hennes namn. Så här hittar jag på att kalla henne Beda. För övrigt kom vi båda på hyggligt vänskaplig fot med varandra när jag blev vuxen, då det verkade som om hon fått viss respekt för mig.

 Hon var änka och blev kanske lite morskt tvär i sättet av bitterhet över sitt livsöde. Hade nog inte så gott om det, för hon hade rykte om sig att komma köksvägen där det var storkalas. Så fick hon med sig lite festmat hem, det fick hon då och då också hos oss. 

Jag var ganska rädd för den människan, långt innan hon uttalat försökte prägla min självbild negativt. Hon var mörkt gråsprängd och ganska kraftigt byggd, såg barsk ut. Verkade hätskt häxaktig, tyckte jag med tiden. Hade några skäggstrån på hakan och lite mustasch. Kanske märkte hon och irriterades av att jag förstulet såg bort eller gav henne mörkbligande ögonkast under lugg när hon kom inom synhåll.

Bild från 20-talet. Under min barndom, på 40-talet, stod det
på skylten: Östens Speceri- & Diverseaffär.

 När jag var riktigt liten brukade jag på min trehjuling cykla upp till byn, till min mycket äldre kusin Margit och hennes man Östen i affären  - de lyste alltid upp och blev glada när jag plötsligt dök upp närmast godislådorna. Men plötsligt kunde jag nästan aldrig nå detta åtråvärda utflyktsmål. För på ditvägen kom Beata i dörren till sitt hus och sa strängt att jag inte fick komma förbi där. Så tvingade hon mig att vända och cykla hem igen.

Förmodligen hade mamma bett henne att sätta stoppa för min framfart om hon såg mig på den två kilometer långa och trafikfarliga cykelturen; naturligtvis saknades trottoar och vägen var ganska smal. En av det tidiga 40-talets kvinnliga körskoleelever i byn, Asta Alm som var dotter till äldsten bland våra ansvarsfulla busschaufförer, stannade bilen uppe på backen och vägrade att fortsätta köra när hon  en gång fick syn på mig vid vägkanten nere i Alebo dal. Var rädd att hon skulle köra på mig. Så hennes fortsatta körkortsträning uppsköts på ansenlig tid, berättade hon härom året.

 Då jag växt till mig lite tycktes Beda njuta av att försöka intala mig otäckheter. Om mig själv - när ingen annan hörde. Jag vågade aldrig svara henne.

En gång sa hon att jag var den leaste unge som någonsin funnits i hela Unnaryd.

Att vara least uttrycker äktsvenskt att man är otäckt ful och frånstötande till det yttre men framför allt den allra elakaste inuti. Ungefär som Den Lede, djävulen, själv.

Jag försökte dra mig till minnes, utan att lyckas, om denna bistra och härsklystna tant någonsin varit i närheten när jag betett mig ouppfostrat och varit arg eller busig. Undrade förtvivlat varför hon tyckte så illa om mig. Det föreföll otänkbart att hon skulle få för sig att säga något liknande till min syster eller andra barn i grannskapet. Men jag var på något sätt annorlunda, förstod jag.

Obehagligt särskild för Beda, som tyckte sig ha rätt att göra mig illa med sina ord. Kanske var det för något ruskigt, eller lockande sårbart, som hon sett i mina ögon - en trotsig glimt som hon upptäckt när hon spänt sina ögon i mig, försökte jag förklarande formulera mina tankar.

Gorgonsk självbild
      pådyvlades mig som barn:
 mardrömego att tidigt bekämpa...

Innan Beda sade det där hade jag inte trott att det var något större fel på mig. För mamma och pappa verkade alltid ångra sig rätt fort när de blivit arga på mig, efter en stund lät de mig förstå att jag egentligen var både duktig och snäll. Fast det var förstås hemskt när Ulla retades med mig och sedan bekräftande ropade efter mig medan jag sprang i väg till mamma:

 - Skvallerbytta Bingbång, går i alla gårdar, slickar alla skålar, Bingbång, Bingbång!

Vid sådana tillfällen kände jag mig inombords som vore jag den vrånga Beda själv.

1946? Kattungefamn framför allén  och vinklande gran-lönnhäckshörnet:
   alltid  förebildligt vackraoch prydliga  Ulla i centrum, flankerad av gäst-
ande Stockholmsbarnen Louise och Siv Rönnow. Jag bligar lite snett
    nervöst t v: kanske är jag fotlös med benen direkt uppvuxna ur jorden.

Jag behövde väl tidigt utveckla gorgonsk självkritik och skaffa mig ett seglivat Medusakomplex på axlarna av min stjärnbilds egocentriskt jagande kentaurkropp.            Den trampdynsfotade och mer tilltalande sfinxsymbolen, som också svävat runt oss som blivit aleborna, bär huvudsakligen min solälskande ljussysters kattmjuka alljagsdrag.

Det var mycket sorgligt att tvingas göra den där upptäckten om mig själv, att jag inte självklart var alltigenom god och fin och bra. I stället alldeles tvärtom, åtminstone enligt Beda. Då och då också i Ullas och lekkamraternas ögon, allt oftare ju äldre jag blev även för mina föräldrar. Så jag försökte bättra mig, för jag ville naturligtvis inte vara en sådan där otäck typ som alla avskyr. Den leaste som någonsin funnits.

Jag gick verkligen in för att bli en snäll och bra människa som det skulle gå att tycka om. I Missionskyrkans söndagsskola lyssnade jag efter tips på hur man gör slut på argan list i sig. Mina öron nästan fladdrade av iver efter vägledning till den goda stigen. Men jag blev med tiden bara mer och mer sorgligt lättupprörd och kände mig då sådan som jag lärt var detsamma som ilsket elak. Det insåg jag vid min ledsna erinran,  efteråt.

         

           Med tiden hände det att jag i sådana sorgestunder fick tröst av att tänka på den gången när mamma var riktigt extra nöjd med mig. Stolt. Då hela byn, nästan, hade brutit ut i vrål av skratt och klappat händer åt mig, så att jag blev hemskt rädd eftersom jag inte förstod varför de höll på så där - tycktes aldrig vilja sluta. Förut hade jag varken hört talas om eller upplevt åskådarovationer.

 Det var på julfesten 1945 vid mitt livs första terminsslut, med luciatåg och lackande julsångsstämning. Ett par veckor tidigare hade jag fyllt sju år. Alla i småskolans båda klasser, som delade klassrum och kamratskap, fick  klä sig helt i grått och vara med i en teaterpjäs under ledning av vår snälla lärarinna, Hildur Larsson från sköna Bokhyddan vid Kroksjön. Birgitta Bergström, Majas och Rose målares finlemmade och mörktecknade flicka, spelade orolig råttmor som varnade sina många barn för de hemskt farliga människorna. Jag var den minsta  råttflickan som ställde skrattutlösande frågan, storögt oskuldsfull och med synnerligen förvånat ansiktsuttyck:

  - Känner du livet mor?

Varvid betoningen låg på det inledande samt det tredje ordets förstaled. Satsen uttalades mycket långsamt och högtidligt, med sjungande tonslinga från sopran till bas, för att slutknorrande ända på ”mor” med darr på stämman. Detta framförande av min enda replik och nyckelfråga hade mamma noga övat in med mig framför köksspisen där hemma. Så hon kunde som min regissör ta åt sig det mesta av äran över den exempellösa framgången.

Ingen hade någonsin förr blivit så utskrattad i byn. Det sa hon tröstrikt uppmuntrande, efteråt. De girlangprydda väggarna i gamla kommunalhusets fullsatta samlingssal riktigt bågnade av den löjeslystet överraskade publikens tjut och skrattsalvor.

I raden av fönster till vänster om mig tryckte sig mörkret tätt och tungt mot det speglande glaset under röda adventsstjärnor av papp, och över de mjukvita bomullsrullarna som skyddade mot springdraget vid nederkarmen.  Utomkring var det knakkallt - yrde nog vitt drev över de hårdpackade snödrivorna. Liksom ett par timmar tidigare då jag väl påpälsad tog mig hit i bistra iskylan vid mammas ivriga hand, som uppmuntrande tryckt min.

 Snart skulle vi halkande kämpa oss hemåt i vass motvind, med pinfina snökorn svidande i ansikte och näsborrar. Sedan alla vällt ut i kapprummet och svept in sig i ylleplaggen som värmts så att strävt tinblöt våtsmak omhöljde dem. Ytterdörren skulle öppnas och stängas gång på gång, fläktande in hårt kyldrag runt oss som ännu  inte hunnit rusta oss för utträdet i vintermörket. 

Byborna lät sig av festyra sällan förledas till att låta kvällen bli ens halvsen: måste hem för att orka upp om några timmar till kedjade kor och annat fä som fordrade sitt. Upp med tuppen gällde även oss som befriats från fängslande utkomstkrav kring  djur, i princip.

Men än stampade de bullrigt, gapade och skrattade åt mig, i vinterhelgstass som nyss hämtats ur malkulekryddade skyddspåsar. En mycket kort stund till. Lucian och tärnorna trängdes redan vid scendörren nära mig, vitglittrigt svettiga inför sitt stämningsfulla sjungande i vår julfests stearinrinniga sluttåg.

Husets goda stämning och trygga lukter svävar ännu runt min minnesnäsa. Här fanns småskolans enda klassrum där kyrkbyns nybörjare, när årgångarna var tunnsådda, i bortåt ett sekel lärt grunderna i läsning, skrivning och räkning. Med ett litet kapprum där vi på matrasten åt smörgåsar och drack medhavd ljum mjölk som vintertid bytts till chokladmjölk, sittande på bänkarna under ytterplaggens båda hyllor med krokar.

En kort tid i början av denna hösttermin fanns bland oss den mycket magra och bleka Anja från krigets Finland, som kunde bara några få ord svenska. En dag lade hon ifrån sig sin kladdiga äggmedkaviarsmörgås och gick fram till den kalla kaminen, lyfte plattan till sin mun och slickade i sig dess sot med ansiktet groteskt  förvridet till ett stumt grin. För att få oss att begripa sitt utanförskaps förtvivlan, antar jag.

- Hon är inte riktigt klok, viskade någon i klungan och gick efter lärarinnan som kom och tog med sig Anja in i skolrummet.

Lite senare hämtades hon visst av fostermamman. Vi såg henne aldrig mer. Det sades att hon blivit sjuk av sina krigsminnen.

Försstaklassarna, i B-skoleform, sitter - utom Birgitta Bergström tvåa bredvid Bengt
med Mona på sin andra sida och därefter Anita, jag, Lisa, Solveig, Doris och Ger-
hard. Bakom oss står lärarinnan Hildur med Moni, Gunnel, Vera, Ann-Marie, Gun-
nar, Ingmar (förstaklassare) samt Gerd, Monika och Birgitta.

                  En aningsdofit av lärarinnans sparsamt påstänkta ljekonvaljeparfym svävade lättsinnigt genom lokalerna. Ihop med intensivt påträngande dunster från det stora förvaringsskåpet vid skolsalens ena vägg, när dess dörrar stod uppslagna. Av kautschuk, blyerts och den vid undervisningen i naturlära åskådliggörande kokosnöten. Där inne på en hylla i vår armbågshöjd fanns också Sparbankens kassalåda, med egen myntspringa i numrerat litet fack för var och en av oss. Det klirrade uppmuntrande när vi i den ömt petade ner våra genom ABC-bokstuppen värpta och av ivriga  fingrar värmda  enkronor.

Näsledes dominerades vi av källarregionens inpyrda kyla som i alla vrår smög in en aning om fuktunken stank, förmedlad genom det cementkaklade trapphuset. Från de undre utrymmen där snart hälsosamt rengörande bastubad skulle anordnas för sockenborna.

Det där kylslagna draget låg under allt och kunde aldrig helt drivas bort av kaminvärmen runt eldstädernas ved, kåda och sot. Denna festkväll steg hetta också ur knastrande flamhålet under köksspisens järnringar medan den något storvuxna och mycket godmodiga Anna på Kalvaberg övervakade hur kokkaffet ångade ikapp med sumpskyn ur slamrande jättekittlars pipnäsor. I stora salen blandades den och alla andra lukter med det smetigt vitsöta klister som hopfogade mångfärgat silkespapperpynt i granens barr.

Björnburkekletets stämningshöjande styrka underförstods mer än kändes när vi halvsnyftande av snuva sniffade över det styvt stiliga silver-och guldpapperet, konformat till änglakroppar eller godisstrutar. Det som vi några dagar tidigare knappt ens anat fin air från när vi ur ark av magiskt blänkande materia klippte och formade vår festutsmyckning.

                       *

                     

  Jäktat irriterad mamma: först ett
ont smärtande, hårt lindat ben, 
på gamla dagar amputerat.

När mamma hade för mycket att stå i och blev stressad, oftare och mer som åren gick, drabbades jag emellanåt av hennes nedgörande omdömen. Plötsligt befann jag mig i fokus för hennes onåd, av för mig ibland okänd anledning. Då hamnade jag i ett gungfly där min utvaldhet var av det nesligt otäcka slaget: det fanns visst ingen som var så särklassigt hemsk eller lat som jag. Då hette det:

-  Dig har jag fått för mina synders skull.

Eller:

-  Du har väl inte inbillat dig att man skaffar barn för att de är roliga att ha? Har du trott det?  Nej, det gör man för att få nytta av dem.

Naturligtvis fick jag så småningom även höra att jag var en orm som hon närt vid sin barm. Och att jag hade dåligt blod.

Då min elaka eller besvärliga sida störande dök upp kallade hon mig Sonja:

- Nu har Sonja kommit.

Detta mitt förbytta spökjag blandade jag nog ihop med den då för tiden mystiskt försvunna och av ond bråd död ryktesomspunna Viola. Tid efter annan frågade olycksbådande kvällstidningsrubriker ”Var är Viola?”. Ständigt visades samma ansiktsbild av henne: hon hade mörkt hår, underligt djup hakgrop och log mjukt; olycksbådande aningslös om sitt  antytt fasansfulla öde.

  Rast även för serverande Lillie och Maja:tid-
ig sommardag  då gamla vackra och vänliga
men sorgsna Maja lund besöker oss (t v).
     Bredvid  henne mamma, som då och då om-
   huldar klängsjuka och spökdrabbade  out-
sidern av sina båda döttrar.

Hos Anna på Hagen, t h en av fotogra-
ferande kusinen Allans flickvänner.

- Hon har nog gömt sig på loftet här, eller ute i lagårn, skämtade morbror Valfrid på Hagen vid ett av de tillfällen när mamma där för några dagar placerat sitt nervöst besvärliga barn . Sedan blev jag länge hemskt  rädd för att gå dit där Violavålnaden, eller Sonjaspöket, kunde smyga fram ur dunkelt mörkerhörn. Borom kornas för mig dittills trygga idisslande.

-  Det är hon som ska göra´t, sades det ibland runt mig, under de första tio åren av mitt liv - när stämningen var på topp.

Till skrattkör av besökande släktingar och andra i Aleboköket.

Jag var ju inte "blyg" av mig, som Ulla alltid ursäktades,med när hon vägrade vara skådeoffer. Hon var snarare trotsigt stolt - och väl flickaktigt tillbakadragen, som man ska vara. Alltid var det jag som skickades fram när man ville ha något sagt eller gjort, sådant som kunde verkat hialöst - alltså måttlöst galet - om någon annan är jag yttrat det. Man kan knappast påstå att jag till vardags var en framfusig typ, men tillräckligt uppmuntrad växte ibland stormod fram i barm och jag kunde då verka både hurker och stursker: således frisk och frejdig. Och… ja, jag hade ju faktiskt kommit till världen som Svens oförvägna reserv, så jag borde väl kunna bli som en hel karl med tiden.

Tidigt växte sålunda insikten om att jag i flera avseenden inte var som andra utan konstig och besvärlig, spökrädd som jag ibland blev mitt bland folk. Ett par gånger vid matbordet blev pappa arg och hutade åt mig. Det var när jag gnällt att jag mådde illa och inte ville äta, bara sneglade över axeln mot dörren bakom mig. Var så rädd att den skulle glida upp på glänt att jag kände hur den liksom hotfullt pressade sig mot min rygg. Då halvröt han åt mig att det bara var inbillning och fantasifoster jag höll på med.

Om jag gjort något galet brukade mamma strängt säga att hon skulle berätta för pappa när han kom hem, och då var det bäst att jag aktade mig… Dock brukade han på sin höjd spänna blicken i mig och säga några allvarsord, helt kort. Jag hade lekkamrater som ångestfullt berättat att riset ibland togs fram. Men mina förädrar var noga med att hålla sig upplysta och gick in för modern uppfostran, så stryk eller annat kroppsligt straff ingick inte i deras tuktan. Bara stränga ögon och tonfall, ihop med väl valda ord.

Det var nog tur det, för den psykiska bestraffningen gjorde intryck nog i min rätt känsliga själ. Jag var väl vad man brukar kalla lättagad. Liksom så småningom mina barn blev: jag brukade knappt hinna rynka pannan och skärpa tonfallet förrän de sansade sig. Så att jag ett par gånger blev nästan förskräckt och började undra hur vass min blick egentligen var. Sedan försökte jag istället förklara onådens intrikata orsakssamband för dem. 

 Tätnande mörker runt mig när hunden Birco nyligen dött.
 "Du får vara med mig", tröstade mamma när Ulla just sagt
    att hon inte ville ha mobbade mig till  syster.I stälet Mona,
för honvar så lik henne själv.

Emellanåt kände jag mig alltså redan negativt annorlunda. Jag ville så gärna vara ljus och fin som mamma och Ulla och grannens Mona, men i stället var jag pappa upp i dagen.

- Vad månde bliva av den ungen, sa man och skrattade åt mig, som inte sällan fick höra att jag var så lik den ibland barske och sotsvärtade grovsmeden.

Jag började tidigt spela pajas, för att söka bemästra den växande tyngden i hjärtat och täta sprickorna i min osäkrade själ.

 Vissa dagar bara satt pappa där böjd över tallriken. Tvärteg och åt. Tungsint, grubblande. Kanske var det delvis för att han såg ut som ett åskmoln när han ibland kom hem från smedjan som den där ångesten dök upp i mig. Smedjan var hans fars efterlämnade livsverk till honom, men där kände han sig nu kanske ovälkommen - som en illa sedd och sällsynt låglönad dräng. Han hade sålt den billigt på villkor att under vintermånaderna få arbeta där, när pensionatet var stängt. Om det då och då kom dagar när det inte fanns jobb nog för två kanske det var svårt. Vad vet jag?

Vårt hörandes öra 0chs dess dolda inreärld, med bl a hammareoch städ...

Antagligen var där fullt upp att göra. Möjligen vantrivdes han tidvis bara i största allmänhet med jobbet vid ässja, städ och hästhov, som en fastkedjad galärslav - hårt pressad även inombords. Det hårda slamret och allt oväsen gnisslade sönder nervluddet i hans öron så  att han var trekvartsdöv redan i 40-årsåldern. Nu efter tusen-årsskiftet har jag hört psykologer säga att dålig hörsel ofta leder till  iso-leringskänslor och depression. Det kan ha bidragit till att han började dricka mer under ett par år, på 50-talet.

Eller kanske trivdes han bra i smedjan, men då och då sämre där hemma. Utom när det gällde kontors- eller receptionsjobbet samt eldandet och fastighetsskötseln inne och utomkring fungerade han under sommarsäsongens arbetsfördelning mest som diversearbetande handräckning åt mamma.

På hans lott föll även att hämta post och tidningar samt att dagligen handla i byns affärer. De sista femton Aleboåren fungerade han dessutom som chaufför – körde och bar vid mammas köprunda till Halmstad en gång i veckan. Innan dess tog hon sig dit per buss, efter fisk, kött, grönsaker och delikatesser. Under sådana inköpsdagar passade hon ibland också på att få plågsam vård av sitt bensår, avslutad under en doktors kvartslampa.

                                                                         *

Av flera anledningar kände pappa sig nog som ett riktigt ök ibland. Liksom rätt många av oss andra här i världen.                                           

Ässjan

Just i färd med detta rapporterande upptäckte jag nyss i min etymologiska ordbok att ässja, alltså smideshärd, i fornsvenskan hette aesia. Troligen besläktat med ett indoeuropeiskt grundord  innebärande att vara het eller brinna – som när man själsligen är i sitt esse, enligt ett  tyskt låneords uttryck för att trivas.

Det kan man ju göra när man sitter med ett trumfäss i bridge, till exempel. Av vissa ordforskare härleds sådant äss ur latinets a’s och ass’is om ett visst mynt, kanske en grundplåt.

Med sina initialer slog en gång mina eldsjälade föräldrar till och blev till ES-äss, i mer än en essensiell mening. Vilket min mor inpräglade i vårt privata linneförråd genom vackert broderade monogram. Initialt hade hon som ogift burit ett synbarligen negerande EJ.

Det finns historieforskare som har fått det till att våra fornnordiska gudar, asarna, kom hit från Asien. På folkvandringstidens 400-tal sägs de ha mottagits väl av våra vänliga vanergudar, varpå de började beblanda sig. Kanske tog de sig hit över höga fjällmassiv, för seriösa ordforskare tror att berg-, kropp- eller takåsen låg bakom när  Dunder-Tor (h)asade sig fram i åsaregn och åskåkte över höjderna.

Dessa experter associerar alltså inte denna benämning till ett andligt spökande ursprung från as i betydelsen lik, lockbete och åtel som grund för ätandets åtbörder vid matsmältandets njutningar. Inte ens sittande på dasshålet med sitt ars. Eller as, som vår bakdel kallas i viss svensk dialekt.

Fastän också jag blivit bortskämd och lätt spolar med friskt wc-vatten finner jag detta rätt närliggande eftersom vi gärna gör tungans smaklökar ihop med magens ormlikt hopringlade tarm till vår gud. Vältitulerade personer i språkkarrär framhåller faktiskt att äta stammar ur ett gemensamt indoeuropeiskt associationsord som i tyskan formats till essen, i engelskan till eat. Ett t och ett s smälter ju gärna samman och blir enbart det ena eller andra i språkens utvecklande labyrinter. St som i heligt ståtligt och Stort visar förstås mer på undantag än omöjlig regel.

 Det kan tyckas att jag nu breder ordmassor omkring mig så att det liknar rent griseri i kanske psykotisk mani runt både fysisk och psykisk metabolik – det som också kan kallas matsmältningskonst. Vilken jämte förmågan att få barn anses känneteckna oss som levande varelser.  Men saken är den att jag okas av behovet att förstå våra dilemman i dessa atomkraftens oår och därför drivs att söka motverkan till vår i-världsförnuftiga kulturs härdsmälta.

 I en av de fåror den odlat är det förstås naturligt att ordens släktslakt kan spåras till närstammande ättlingar. Som en gång, även i våra trakter, till ättestupslika fällor listigt ledde och fångade djur vilkas kött de brann av hunger efter. Dessa har genom spöklikt snabbsvunna årtusenden djuriskt och grymt asat omkring och gått igen i oss, kan man säga.

 Det är något att tänka på i dessa yttersta dagar då vi förvirrade föräter oss bland anorexidrabbade väninnor eller energidrinkglupande muskelbyggare. Än dopade, än drogade. När vi inte bränner EU-bål av djurlik för att vi inte längre törs stoppa dem i våra överviktiga gap, sedan vi brinnande av girighet idiotmatat kadavrens egen avkomma med as i förfinat pulvriserad skepnad.

Dessa djur kan ses som ungefär lika värdiga Guds kreatur eller skapelser som vi, tycker jag. Är ju till och med rustade med gräsbaserat foderbehov.

Vi lär vara skapade till Guds avbild. Även om vi måste ses som hans relativt platta och ofärdiga kopior är vi beredda med finurliga händer och överlägset klyftig hjärna. Avsiktsinriktat framtidplanerande, som de jordens herrar vi gärna ser oss vara, bär vi ansvaret för hur både vår egen och omgivningens kraft brukas. 

  För den skull finns ingen anledning att högfärdigt leka Herre på täppan och kräva speciell respekt för egen del.

,

     Rembrandt: Belsassars gästabud.  Babylons sista kung får 1529 f Kr sin döds-
  dom via upplyst gudsskrift på väggen. Svårtydd kaldeiska utan vokaler som
profeten Daniel uttyder: "vägd på våg och befunnen för lätt".

Ty på egen hand, alltså gud- eller gudinnelösa, är vi i längden ingenting. Då krymper vi till små jämlika eller hierarkibesatta kryp på planetens yta, krälande runt utan mening och mål: gula, svarta eller vita; i stora ansamlingar ter vi oss som en gråmelerad                     sörja. Multikult-melerad, kanske. 
  
Hur kan folk kalla sig religiösa och ändå fortsätta, århundrade efter århundrade, att respektlöst plåga sin Guds andra skapelser? Så som människor beter sig både mot varandra och djuren, till exempel i de katolska ländernas Sydeuropa! Vad munnen säger om paradislängtan betyder inte mycket om man bara för att sanslöst berika sig gör allt för att bidra till helvetiska förhållanden i denna nu befintliga omgivning.

Jag tror faktiskt att djuren står närmare Herren än vi i vissa avseenden. De är hans förlängda arm, liksom. Varmed han igengivande fött och ännu föder oss, av sitt eget kött offrande sig för oss och sig själv.

Ordet fä av att föda, få och fängslande hålla fast (sedan det fåfängt serverats på ärvt fat) är  något fattat och förmodligen fått. Det antas av vissa språkforskare komma från samma germanska grundord som engelskans fee med betydelsen lön. Fornnordiskans form för detta heter i isländskan fé än i dag och står för kreatur, egendom. Det vi förr in natura räknade vår feta rikedom i och bytte med för att få annat fä eller föl, fåglalikt rakt i gapet eller så. Har väl också något med feminin tjänstvillighet att göra. I denna pekoral vill jag också framhålla att förledet i det ordet, liksom i peka, pekuniär med flera, kommer från samma gamla begreppsvärlds boskapsinhägnad. Med ursprung i den tid då sådana började breda ut sig runt latinska pecus och pecoralis, trygghetsfrämjande och rikedomsalstrande.

På ödesdiger släktträff med italienskans fatalt hägrande Fata Morgana vid Etna och Messina kan våra folksägners felika huldra till den trakten återgälda det ödesdigra sambandets gåva. Både till Guds sig eteriskt uppenbarande änglar och jordbundet trampdynade skapelser, eller de som är klov- eller hovförsedda.

Kanske kreatur som vid skogens bryn vaktas av en dåraktigt hånad fåntratt, vilken i sitt synfält har fått sagolik faun som kompisgåva av Gud Själv. Högst på riktigt.

 Att frukta Gud/Allah och för alla söka utveckla världen vi fått att förvalta genomsyrar självklart, snart, vår globala tillvaro i denna det tredje årtusendets uppfyllande tid. Att vara rädd om någon eller något betyder att vi i medkänslans inlevelse verkligen är rädda och oroas för att något ont ska drabba Den Andre. Motspelaren. Gudsvarelsen.

Shamaners ömsom verkliga, ömsom drömda djurhamnar och skyddsdjur är andemakter som över hela världen är värda respektfullt närmande, sedan tidernas gryning. Liksom det faktum, enligt Bibeln, att Guds tron är uppbyggd av övernaturliga varelser eller änglar som i flera avseenden är djurliknande: keruberna. De brukar beskrivas som mytologiska väsen med vingar, djurkropp och människohuvud: symboliserade väktare med övernaturlig rörlighet, styrka och intelligens.

Det har förklarats att Herren omges av sådana djuriskt kombinerade änglagestalter eller mellanvärldsliga väsen, som tjänande lovsångare och budbärare vilka kan tala med oss över alla språkgränser. Stundom benämnda De Heliga eller Guds Söner och uppfattade som krigare i den väldiga himlahären: Herren Sebaots. Gränserna är diffusa  både mellan och runt goda och onda änglamakter, och för dessas kontaktyta i sin tur gentemot himlastjärnorna repektive underjordens svarta hål.

Avbildad muslimsk änglaföreställning.

     Denna mångtydiga bild av dem härrör från den tid då ingen klar skillnad gjordes mellan naturfenomen som Gud råder över och de medvetna varelser som fri- eller ofrivilligt står i Hans tjänst (Psaltaren 104:4). Emellanåt är de könlösa. Inte minst inom islam spelar änglar en viktig rol;  är närvarande vid bön och i dödsstunden. Enligt dess tradition heter dödsängeln Izrail och domsbasunens Israfil. Till änglarna räknas även ett par gravuppvaktare och nitton helvetesväktare.

 Redan i Första Moseboken 1:6-7 utformades tanken på en grupp fallna änglar som ger upphov till mänsklighetens fördärv. Kanske efter gemensam förebild till bibelns och förislamska zoroastrismens urkund Avesta, möjligen hämtad i de vediska indiernas dualistiska  andevärld där vissa halvgudar och onda väsen eller demoner bildar  motsvarigheter till alla den överste gudens ljuseldande egenskaper och goda maktskapelser. I irakisk religion kallas denne ljusgud Ohrmazd.

För motdragen, inklusive frammanandet av illaluktande och lömska demoner, står dennes blodtörstiga och avundsjuka tvillingskugga, Ahriman, som för manikéerna var Mörkrets Furste.

(Än i dag är Avesta kulttext för en liten kvarleva zoroastrier, de kallas ofta gabr och finns framför allt i iranska provinsen Yasd. En annan restform är förmodligen de kurdiska yasidierna som tror på renande själavandring. Ibland har de felaktigt uppfattats som djävulsdyrkare eftersom religionsnamnet de går under anknyter till att bönerna ställs till änglar, framför allt Påfågelsängeln. Anhängarna vallfärdar varje år till Mosul i norra Irak, nära ruinerna efter assyriska städerna Nineve och Kaleh.)

Ibland har dessa övernaturliga varelser fått negativ roll som himmelska portvakter och står då i vägen för människans gudskontakt. Uppträdande som dödsänglar är de emellanåt frestande anklagare/försvarare, och i form av onda maktvarelser urskiljer vi i dem våra fientliga motståndare och förgörare. De kan verka som kroppslösa andeväsen eller i renodlad människo- och djurform utan vingar. Är löftesbringande eller varnande sändebud, stundom budskapet självt ...

I Jesus förkunnelse talas om änglar mest i samband med yttersta tiden. Dödahavsrullarnas text, funnen vid Qumran 1947, berättar att varje människa har en god och en ond ängel som vill leda oss mot livet respektive döden. Nya testamentets onda änglar har från början varit Gudstjänare, men avfallit, och djävulen själv uppfattas som den fallna ängeln Lucifer.  Senare  satte den katolska kristendomen vid varje skapad själ en ledsagande ängel till att vara ljusets skyddsvakt. I vår folktro blev den efterhand betraktad som ett värnande andeväsen.

I den tidiga kyrkan var änglakulten viktig men tidvis motarbetades den, samtidigt som gnostikerna angreps (Kolosserbrevet 2:18).

Renässansmålarnas nakna barnaänglar, putti, lär ha gjorts efter modell av antika eroter och amorskyttar. Bilden t v avtecknar molnfarande småbarnsänglar.


Ärkeänglarna har i bland uppgetts vara sju till antalet, men från medeltiden är de vanligen fyra eller tre och har fått identifierande egennamn: den yttersta domstidens svärdrustade vägledare är Mikael (=Vem är Gud?),  Gabriel (=Guds kämpe) bär bebådelsens lilja och den sammanlänkande benämns Rafael (= Gud har helat).

Den sistnämnde skriver sig också Ralf, Ralph eller Raoul: får bibetydelsen berömd rådsvarg i latinsk och germansk hopfogning med gamla nordiska och fornengelska namnformerna Raud, Radulf, Roodolph samt tyska Hrodulf, fram till modern stavning i Rolf och hjälten Rudolf. Som i julsången om renen Rudolf med röda mulen. En mästerlig uppnosare.

Uriel är den rätt fritt svävande fjärde ärkeängeln. I bland annat Hanoks bok har han skymtat som änglahärens anförare och dödsrikets portväktare. I sin senare egenskap kanske samarbetande med den trehövdade Kerberoshunden.

Spektakulärt Kristus-Krishnamöte
       - världsförsonande?

Ibland är det fråga om en uppenbarelse av Herren Själv. Keruberna omges av ögon och  emellanåt av påfågelsfjädrar (liksom indiske guden Krishna), dessa änglavingar är en bild för Guds allseende beskydd. De smälter samman med naturfenomen som vind och moln när Herren rider på sina bevingade varelser (Ps 18:11-17).

Stundom berör deras inre vingspetsar varandra – kan så göra sig  till symboliskt  kedjevinklande änglar. På avstånd minnande om  bergstoppar å rad, eller Egyptens pyramider i kvarlevande silhuett mot himlen. Ävenså Alebotaket och en del fattiga ruckel, liksom arbetslägers koncentrerat enehanda baracker: modernt och rationellt massfabricerade i länga på länga. Ömsom hårt och lågt nedtryckta. Stundom dubbelt segertecknande sig i massfascinerad skuggtid?

          Det var också keruber som jämte eldljungande svärd sattes att vakta livets träd vid Edens östra port. För att vi människor, oroligt stammande och besatta av kunskapsfrukten sedan vi  utdrivits till världens smärta, inte skulle  kunna erövra evigt liv.

De sexvingade och hängivet eldflammande seraferna framstår som än mer mystiska företeelser, på sina håll har de beskrivits som ormlika. Jag har bara kunnat utröna att de är överjordiska väsen av dunkel natur och oviss skapnad.  Någon gång sägs de bära sköld.
I nya testamentet heter övriga änglakörer troner, herravälden, härskare och makter samt krafter. De senare är försedda med törnekrona, kors och spjut.

Förr trodde vi kristna allmänt att de fromma vid döden ledsagades till himlen av en änglaskara. Både Jesper Swedberg (sv ps 6, 167 och 458) och hans son trodde att människor blir änglar efter döden, var och en i enlighet med sin på jorden utvecklade förmåga att närma sig Gud.  Men Emanuel Swedenborg vidhöll bestämt att det inte var sådana som undervisade honom utan alltid Gud själv.

Vår svenska Nationalencyklopedin hävdar att nordbuddhismens himmelskt musicerande bhodisattvor slående erinrar om motsvarande kristna föreställningar.

Oxar, dessa A-varelser, okar vi idag vid örat med symboliserande nummerlapp. Här och där tjockchockade av tillväxthormon. En engelsk joker eller balanserande jockey behöver dock inte skämmas om den ord- eller ökridaren  inte vet att vi nära nog betecknar honom med ett yogauttryck från fjärran sanskrittempels vedavetande. Där man brukat gnistra av iver att prisa sitt gudalika välstånds befruktare och därför höljt dessa kreatur i dubbelt ärande guld.

 Vilket säkert var malplacerat, men ändå vettigare än att som i denna  överviktssjuka kultur leda in våra livdjur, gudsdjuren,  i vanebruk och tillväxtodlad öken, ständigt ökande deras lidande. Frågan är om inte nu planerade fjärrvärmeverk, vilkas härd ska kadavernäras, tillåts öka atmosfärens stoftmängd mer än lovligt?

Det  är nog bättre att som bindemedel blanda köttmjöl med livdjursblod i cement och betong, så vi får det i väggarna runt oss. Liksom gjordes vid Colosseumbygget i historisk tid, en metod som föreslagits ska komma i bruk på nytt.

Andandes köttmoln har ändå vår materiella värld redan gått ner för räkning.

Trots allt: synbarligen så gott som uträknad reser sig Gud alltid upp på nio. Har jag hört ryktas från oräkneliga hopar av universgalaxer.

 Populärt föreställd Kristushimmel